Landsbygdspartiet oberoende i Riksdagen!

Landsbygdspartiet oberoende var 20 maj 2015 inbjudna till konferens i Riksdagen på temat ” Lokal förvaltning av naturresurser – Vad har hänt och hur går vi vidare?” Det var en uppföljning av konferensen för 10 år sedan. Arrangörer var  Hela Sverige ska leva, CBM, SLU, WWF, (S) och (C) samt sockenföreningarna i Särna-Idre och Transtrand.

Deltagare från Landsbygdspartiet oberoende var ordförande Claes Littorin, Magnus Malmsten ur styrelsen samt Tjern Inga Wall.

Konferensen inleddes med att några av våra folkvalda politiker berättade vad de och deras respektive parti ämnade göra för att stödja landsbygden, och vården och skyddandet av värdefull biologisk mångfald. Miljarder pengar, turism och besöksnäring med lokal delaktighet verkade vara lösningen. De områden som skall lösas in, för att ”skyddas” från lokalbefolkningen(?) skall sedan skötas så allt inte bara växer igen, där går det åt fler miljarder pengar.

Ingen av dem nämnde ett aktivt, långsiktigt hållbart jord- och skogsbruk som en målsättning. Alltså människans aktiviteter som under århundraden skapat förutsättningar för dagens biologiska mångfald. En ökad självförsörjningsgrad av baslivsmedel fanns inte heller med bland förslagen.

Du kan ta del av hela programmet och se hela konferensen på Youtube via www.lokalförvaltning.se

Claes Littorin framförde att: Hela den svenska naturen är i princip brukad och därmed präglad av människan. Det är i mångt och mycket vår påverkan som gett oss den variationsrika och vackra flora och fauna vi har idag.

Det bästa sättet att ”skydda”, är att se till att marken fortsätter att brukas så som den gjorts för att skapa det som nu anses skyddsvärt. Hur gör man då det effektivast? Jo man tillser att det är någorlunda lönsamt, främst genom att ta bort dyra tillsynsavgifter, svenska särskatter, krångliga regler, mm. Helt enkelt underlättar livet för brukaren att kunna fortsätta den verksamhet som bedrivits. Merparten av de allra mest värdefulla naturområdena är skapade av betande djur, så det är oerhört viktigt att underlätta djurhållning och göra det möjligt ekonomiskt även för mindre bönder.

Det är väl ungefär detta jag vill säga med den 1a, lite mer svävande punkten, att man skjuter över målet, när lösningen i många fall står att finna i det totalt ändrade samhället. Där kanske främst frihandel och miljörörelser smäller ihop i en våldsam krock som enbart leder fel.

Men de tre konkreta punkterna när man väl kommer till att vilja bevara markerna och ska förhandla med brukarna är:

1. När t.ex. en skogsägare avverkar skog idag, så kan man sätta in pengarna på ett skogskonto. Detta beskattas när man väljer att göra uttag, d.v.s. det år som uttaget görs. På så vis kan man ex avverka ett år, ta ut pengar för plantering året efter och beskatta summan då, röja några år senare osv. På så vis får man ingen stor skattesmäll avverkningsåret, utan kan sprida ut beskattningen på flera år när man har utgifter. Detta för att skogsbruket har en lång cykel från planta till avverkning. Beträffande naturvårdsavtal och biotopskydd, så finns inget liknande. Detta gör att nästintill ingen är intresserad av att teckna långsiktiga avtal i och med att man åker på en rejäl skattesmäll år 1. Förslaget är således att man ska kunna använda skogskonto, med de regler som gäller vid avverkning, även till naturvårdsavtal och biotopskydd. Då kommer fler att välja längre avtal.

2. Brukare/markägare får ingen ersättning för förhandlingar med myndigheterna, trots att det oftast är de och deras familjer, som skapat mervärdena. Många är ovana vid pappershantering och den här typen av diskussioner, helt enkelt utpräglade praktiker och naturmänniskor. Därför ska de kunna få ersättning i form av en förhandlingspeng, kanske i form av timersättning, för eget eller inhyrd konsults bruk.

3. Gruv och minerallagstiftningen i Sverige ger markägare mkt dåligt skydd och möjlighet för även utländska företag att muta in mark till rena reapriset internationellt sett. Detta kan ställa till ett elände för brukaren, men måste även ses ur ett miljö- och naturvårdsperspektiv, som ett klart hot. Stärk brukarens skydd vid inmutning och se även till att en betydligt större kaka av beskattningen stannar i närområdet för lokalt nyttjande likt det som finns vid t.ex. besparingsskogarna.

 

Efter den avslutande paneldiskussionen deltog vi i olika workshops under eftermiddagen. Se programmet och rubrikerna på www.lokalförvaltning.se

I gruppen ”Att värdesätta lokal kunskap och sedvanebruk av naturresurser” inleddes flera inlägg med den stora ”floppen” Ängsö nationalpark som bildades 1909. Ön ”skyddades” från torparen som brukade marken på samma sätt som sin föregångare, då man ansåg att torparens arbete på ön fördärvade kulturlandskapet och blomsterprakten. Därför tilläts ön växa igen och sly och gran började ta över. På 1930-talet insåg myndigheterna sitt misstag och arbetet att återställa ön inleddes. Ännu i dag har man inte lyckats återskapa miljön fullt ut. Lite mer information om Ängsö finns på länsstyrelsens sida samt på många andra ställen, t.ex. här.

Trots den kunskapen skall ännu i dag värdefulla områden ”skyddas” och avsättas för ”fri utveckling”.

LPo lyfte frågan om att en satsning på kraftigt ökad självförsörjningsgrad av baslivsmedel skulle vara en annan väg att gå för bevarandet av kulturpåverkade marker. Behåll/återskapa levande bönder, i stället för att göra reservat som skall ”skyddas” från det brukande som skapat de höga naturvärdena.

Det var en intressant dag, som vanligt var även minglandet under pauserna givande, då det ges möjligheter till diskussioner med intressanta personer, nya kontakter och nätverksbyggande. Många ville prata med Claes och Landsbygdspartiet oberoende ”tog plats” i Riksdagen, inte bara på deltagarlistan.

Vi hoppas även kunna delta i en fortsatt arbetsgrupp kring frågan om lokal förvaltning av naturresurser.

Tjern Inga Wall